Gokväll.

 

Jag gav upp matematikandet för ikväll. Efter många tappra försök på eftermiddagen på studieverkstaden mella 16-18 och även i en timma nu ikväll så kastar jag in handduken. Fan. Det har ju gått bra på alla lektioner hittills, fan att det ska börja dumma sig nu, dagen innan prov. Det finns dock inte så mycket att göra åt saken, bara att sätta sig och göra sitt bästa imorgon och be till högre makter att man iallafall får ett E. Usch. Det känns inte bra alls och jag får bara flashbacks på när jag läste matte sist när jag gick på gymnasiet. Fast då kändes det ju aldrig bra med någonting man läste. Oddsen ligger nog lite mer på min sida nu när jag läser på Komvux. Jag inbillar mig det iallafall. Nä men ni vet, den där känslan i magen som säger att ingenting funkar, jag kan ingenting, matte suger, skjut mig, jag fattar ingenting, jag är värdelös på matte, varför i hela *****"!)#()!/¤()/¤!** försöker jag ens... Typ sådär kan jag väl sammanfatta min matematikkväll. Well well.. Imorgon är det nya tag!

 

Jag har lagt mig i sängen nu men kan inte komma till ro för jag är ju så tjurig när det inte går som jag vill. Iallafall så har jag varit över till min lägenhet idag och städat lite och gjort iordning. Tog en smygtitt in i badrummet där de nu har kommit en liten bit efter torkningen är klar. Just nu är det svårt att tänka sig att det kommer att bli fint, men det kommer det och jag längtar så efter det. Tänk vad skönt att veta att då, då har man en verkligen fin, stor lägenhet man bara kan njuta av att bo i. Det vart lite annat hemklickat idag också till lyan, gardiner och sängöverkast bland annat. Och känslan av att få bo i sitt eget hem igen, det kommer bli underbart. Det känns verkligen knas att "bo" i huset mitt emot mitt egna nu tillsammans med mina 3 katter. Varje  morgon när man sitter vid köksbordet så ser jag ju min lägenhet där uppe i huset mitt emot, längst upp. Det är numera alltid släckt i kök och sovrum, men i badrummet har lampan lyst konstant. Men vill man ha det fint så får man lida pint. Eller nåt.. Tss.

 

/H

Hallojsan!

 

Här sitter jag med färg i håret, kände att det var dags och körde på ett säkert kort - nämligen samma lika. Musiken sprudlar vackert ur högtalarna och jag vet inte alls vad jag ska göra av den här lediga dagen. Se fn film eller två, städa lite, laga till någon form av lunch, gå ut med hunden, slappa, slöa, vila? Typ något i den stilen känns fullkomligt rätt idag! Vädret är endå ingen direkt höjdare som på något som helst sätt skulle lyckas locka ut mig på en längre utevistelse, ack nej. Lite solsken skulle ju inte alls vara fel. Vintern kom för tidigt förra året, har varit alldeles för tung och snöig och dessutom för lång. Men vi bor i Sverige och det finns med all säkerhet en del av dom som läser vad jag skriver som tänker: "Äh, flytta utomlands då för fan.." . Ja tack, inte mig emot. Betalar ni så emigrerar jag mer än gärna, iallafall under vinterhalvåret. Skämt åsido, vi lever ju trots allt i ett land med yttrandefrihet så jag fick ju faktiskt klaga bäst jag ville ;)

 

Känner mig lite rastlös.. Och med det vet jag att det lätt kan bli en runda eller två för många i kylskåpet. Alltså varför funkar man sådär? Det kan ju knappast bara vara jag, eller? Jag menar, när man är rastlös och inte har något att göra så kollar man igenom kyl och ibland skafferi. Egentligen vet man mer än väl vad som finns där inne, men tänk om någon övernaturlig kraft faktiskt har lagt in en bit morotskaka i kylen under tiden jag var i duschen? Risken är ju inte stor, lik förbannat så är man där och kikar, suckar, suktar och blir tjurig när det inte finns något gott. Men.. nu mitt i allt så kom visst vaktmästaren in genom dörren. Haha, tjenare. Här sitter jag i handduk med färg i håret och platsfolie över. High five!

 

/H

Kände inte riktigt någon glädje av att vakna upp och inse att det snöade ute idag. Visserligen snöade det bara lite lätt och nu har det nästan avtagit helt, men det är knappast till någon tröst. Jag vill ha lite värme nu, det behöver inte bli tvärvarmt, men åtminstone så att man kan bära sin nya skinnjacka utomhus utan att förfrysa. Och tänk vad vackert det kommer att bli när hela världen bara blommar upp av grönt gräs, växterna börjar titta fram, snön har definitivt töat bort, vägarna är torra och dagarna är ljusa och långa. För någon dag sedan kändes det nära, nu känns det långt bort igen. En typisk vinter i Sverige, jovars. Men den här vintern har nog tagit alla rekord, iallafall för min del. Både snömässigt, temperaturmässigt och nog har man varit lite lätt deprimerad av att vara insnöad och kall och orkeslös. Men det har gått och snart är vi framme vid den där underbara tiden på året. Det känns lika nytt och spännande varje år. Men det här året kommer att bli mer speciellt. Bland annat för att jag ska se både Bruce Springsteen (för andra gången) och Gyllene Tider i vår/sommar. Snacka om grymt och vad jag längtar! 

 

Annars då? Tja, det mesta flyter på. Har dock varit döförkyld sedan i tisdags men nu börjar det på att avta. I vanliga fall är jag väl förkyld i 1-2 dagar sen är det över, men inte den här gången. Hujeda mig som barn han var, ej värre tänkas kan! Har just skickat in den sista uppgiften i psykologi kursen, så nu väntar jag spänt på betyg för hela kursen. Jag läser också två andra kurser, kommunikation och matematik B. Eller 2a som det nu så fint heter. 

Har ett äckligt badrum som håller på att totalrenoveras för tillfället vilket gör att jag inte kan bo hemma sedan 3 veckor tillbaka och drygt 4-6 veckor framöver. Jippie.. Yey... Allra helst när man har tre små kissemissraringar och en hund som man delar sitt liv med, så känns det rätt körigt. Man blir liksom matt i huvudet och lite orkeslös, att bo en ikeapåse med kläder är påfrestande. Moroten gör det möjligt, nämligen ett helt nytt och fräscht badrum. L ä n g t a r! 

 

Nu - powernap innan lunch. Sedan lite matteplugg inför prov imorgon. 

 

Take care

/H

Klockan är inte ens fyra på eftermiddagen och det har börjat blivit mörkt. Tända ljus står i fönstret och lite varstans i lägenheten. Jag har varit inomhus hela dagen, för idag är jag ledig. Det har varit storm ute och jag har kollat på en hel hög med filmer. Välbehövlig avslappning helt enkelt! Lite taktik innan min födelsedag på söndag kanske, jag ska nämligen ut på krogen på lördagen vilket jag inte minns sist det hände.

 

Om 24 dagar så väntar en underbar lägenhet på mig. Efter att ha flyttat runt som en galning det här året ska jag äntligen flytta in i en 2a på 64kvm. Jag ska ha en fast punkt. Det är givetvis inget fel på de ställen jag har bott på, men jag har längtat efter att få bo stort och nu ska det äntligen ske. Det faller liksom på plats bit för bit. Du står i mitten och har hela världen framför dig. Och vid ett visst stadium när du har båda fötterna på jorden någorlunda, har det mesta i sin ordning och lugn i sinne och kropp, så kan du plocka ner de saker du behöver. Det blir inte samma girighet utan du kan i lugn och ro ta ner de saker du drömmer om och längtar efter, och lägga in i ditt liv. Livet är fantastiskt! Jag har ett underbart jobb och till veckan ska jag börja plugga matematik.

 

Jag har nog aldrig mått så bra i hela mitt liv som jag gör nu, på riktigt. Jag vill aldrig sluta leva!

 

Med kärlek

/H

Ikväll hände någonting som jag har längtat så länge efter. Något som bara händer allt mer sällan nu förtiden. Jag kan inte bedöma exakt hur länge det varar, tidsmässigt. Det kan variera från gång till gång. Det enda jag vet för stunden är att om jag hade förmågan att slita fram en dator och börja skriva exakt där jag stog, så skulle jag. Det är som magi. Jag vill skriva. Jag tycker om mig själv mer just den här stunden, jag lyssnar på min inre röst och jag blir än mer inspirerad än annars. Saker som kan kännas så långt borta är plötsligt inom räckhåll. Man kan nästan ta på alla känslor. Vidröra tankarna med önskan om att de ska sitta kvar tills jag har datorn framför mig. Fasen att det ska ta slut för fort. 

Jag satte mig på bussen 22:15 ikväll för att ta mig hem ifrån stan. Som vanligt åkte lurarna i öronen och jag lyssnade väl på de låtar som jag oftast gör. Även dom varierar. Jag har min lilla lista på några låtar som får kallas mina favoriter som håller samma mått i några veckor. Ibland ändrar jag bara blandningen på dom och börjar med den sista låten istället för den jag brukar slå igång först. Efter att jag tycker mig ha lyssnat klart på dessa mina favoriter så byts dom ut mot nya som får klinga i lurarna de nästkommande veckorna. Hur som haver. Jag märker allt mer hur mycket jag uppskattar att bara vara jag. Att vara i lugn och ro, ensam. Världen vi lever i idag tillåter inte orealistiska drömmar. Det finns gränser till allt och tar man ett steg över denna gräns så kan man anses som konstig. Jag är trött på att vara vanlig. Förut cirkulerade det tankar inom mig som sa att jag ville flytta utomlands, arbeta som au-pair eller kanske som bartender om man kom in på en sådan 3-4 veckors kurs. I en annan tanke och dröm såg jag mig dra in multum med pengar i Norge i någon månad. Jag ville sticka ut och trodde att det var till min egen fördel, för så resonerar jag vad det gäller val. Kanske inte förut, men jag lärde mig att se till mitt eget bästa och göra saker som jag tycker om att göra, göra val för mig själv utan att vara egoistisk. Där finns också en gräns. Tänker du för mycket på dig själv, tänker du två gånger istället för en, rår du om dig själv och vill ditt eget bästa så är du egoistisk. FEL.

Hur som haver så kom den här stunden av nästan som magi. Det är bara jag som sitter på bussen sista sträckan. Jag har ändrat i min lilla musiklista och sätter igång en låt som stod mig varmt om hjärtat för några månader sen. Först nu förstår jag budskapet i den, vilket jag använde mig av i den här stunden i mötet med mig och mig själv. Med mina drömmar och tankar. Istället för att göra allt pang på, varför inte ta det lugnt? En dag i taget är enklare sagt än gjort. Men om man tänker på meningen med det, hur känns det då? Tusen tankar virrade i huvudet, men inte såna där jobbiga utan sköna tankar, inte tunga som liksom kan vara ivägen. Det kändes bra. Mitt i allt vinkade jag av busschauffören, sa hej då och gick hemåt. Det var kallt och nog blåste det lite allt. Från ingenstans jämförde jag sommaren med ikväll och la märke till hur mörkt det blir nu om kvällen. Det här med att promenera ensam i mörker har nog aldrig varit min grej, men det funkar alltid när dessa stunder uppkommer. Jag hade min egen skugga gåendes bredvid mig, bara det lättade på rädslan. Dumförklarade mig själv lite mitt i alla funderingar kring framtiden, vad jag vill göra just nu, vad jag tycker om i mitt liv nu, hur jag har tagit mig hit och så vidare. Så kom jag på mig själv med att skaka på huvudet och le åt mig själv. Vände blicken som totalt fokuserar på att se min vän till skugga bredvid mig och tittade upp mot himmelen när jag återigen tänkte på hur mörkt och kallt det var. Tänk att det snart kommer snö och julafton. Klurade ut en julklapp till min storebror på bara det korta ögonblicket tills jag stirrar upp mot stjärnorna. Det lyste klarare än någonsin kändes det som. Jag började le. Allting kändes så bra och jag var definitivt inte ensam. Det var som att när jag såg upp på alla dessa stjärnor som sträckte sig över hela den mörka himmelen hur jag än vände på huvudet och kollade åt olika håll så fanns det inte en chans i världen att jag kunde tänka någon tanke på att jag var ensam. Skrattade till och skakade lite på huvudet samtidigt som jag korsade vägen för att byta sida där trottoaren slutar.  Kan det verkligen kännas så magiskt som i just den stunden? Att vara nöjd med vad man har och kunna glädjas åt det. Förmågan att uppskatta sig själv och de som finns ikring just mig. Att kunna acceptera det som varit och det som är, sig själv och just min plats i livet på jorden. Här vandrar jag mina egna fotsteg och formar sakta mitt liv. Det finns bara en person som kan forma mina fotspår, och det är jag. Det handlar inte om att aldrig falla, utan att resa sig efter varje fall. Att fortsätta se framåt även fast det är jobbigt. För vad kan jag veta vad jag gör om 10 år? Om 20? Om 40? Man får kliva över de osynliga gränserna och prova. Prova gå sin egen väg, att kanske sticka ut, för tänk vad tråkigt det skulle vara om alla var likadana. 

 

Må gott

/Hanna

Måndag. Städning. Tvätt. Möblering. Promenad. Städning. Tvätt. Damma. Ja, det är väl en bra start på veckan. Maskin två accelererar en våning under mig, jag har möblerat om i min lilla lya och jag tänkte dra mig ut på en promenad om en stund. Det känns bättre idag i kroppen. Huvudet väger inte bly längre, halsmandlarna har återgått till normal storlek och jag har inte haft ont i huvudet på hela dagen. Wow. Det blir en lugn runda, mest för att ta in ny energi ute i skogen. En runda med sikt på själsig motion. Känner mig seg. I vanliga fall när jag städar går det i hundra blås, och på en timme har jag hunnit vända upp och ner på allt, damsugit, skurat, diskat, gått med sopor, bytt sand i kattlådan, dammat och sanerat badrum. Idag har jag hållt på i några timmar. Men visst är det så, att när det handlar om möblering så finns det ingen tidsbegränsning. Inte med städning heller, men det vill man ju bara få undan och känna sig klar med så fort som möjligt. När man möblerar låter man det gärna dra ut på tiden. Det måste vridas och vändas lite till. Lyftas bort från höger hörn till vänster. Den tavlan som sitter på vägg nr 2 borde kanske flyttas till vägg nr 4. Ja, ni vet. Det är så mysigt. Allra helst till underbar musik i bakgrunden, rätt så ljummen luft ute trots att hösten har blåst på i flera dagar och när inspirationen står som högst. Det är fantastiskt. Idag vill jag skapa. Jag känner för att göra något nytt. Dock får det vänta tills imorgon. Skapa-inspirationen hämtar jag ute på promenaden senare. Men jag blir liksom såhär när jag river igång. Så har jag alltid varit. Städning är en grej. Men så fort tanken möblering hörs vid i huvudet, så brakar det. Jag börjar lite smått med att flytta sängen kanske, och sedan tvbänken. Efter en stund är det saker exakt överallt. Har jag haft planer på att göra iordning i sovrummet, står jag efter tjugo minuter inne i köket och gör något helt annat. En kvart senare nere i tvättstugan, också tappar jag greppet om vad jag just höll på med. Lite kul faktiskt, för nu sitter jag ju här? Herrejissus hur man funkar. Återgår till vad jag nu gjorde innan jag satte mig här, och lite bilder kommer nog senare när allt är klart och inte halvdant. 

 

Må gott!

/Hanna

Idag skriver en totalförstörd, ihopsäckad, sliten människa som befinner sig i sin säng än. Huvudvärk, halsont och feber inatt är my last update så att säga. Jag är evigt glad att det är en underbar nostalgisk film på tv just nu, nämligen Ensam Hemma. Det räddar faktiskt min dag idag. Jag har sovit riktigt kasst, och mått därefter. Det blev inte många timmar, och endå går det inte att sova trots att man ligger däckad i sängen så jag har fixat en ny mysig lista på spotify som jag har döpt efter den underbaraste årstiden på året, nämligen hösten. Två mackor rostades för en timme sedan och breddes sedan på med baconost, och ett glad apelsinjuice till det. Ja, ungefär så långt har jag kommit idag. Det är okej när man är sjuk.

 

Imorgon ska jag skicka iväg papper till CSN, och förhoppningsvis kommer det ett antagningspapper hem i brevlådan i veckan till skolan och gärna ett schema kan också få befinna sig tillsammans med det. Också var det ju böcker som ska köpas. Kanske borde jag ta och handla också? Bädda nytt, plocka upp lite och vara kreativ. Det ska målas, klippas, klistras och skapas i veckan om jag blir frisk vilket jag planerar att bli. Sedan ska jag även åka till Gnarp och hälsa på mitt finaste hjärta, nämligen min ponny Ramona. Det ska bli underbart och jag ser verkligen fram emot det. Hon bär den vackraste av själar och det varmaste hjärtat jag någonsin lärt känna, och hållt kär. 

 

Jag tänkte skriva massor här. Men det tog stopp tidigare än jag trott. Fan vad trött jag är. Grannen borde kunna känna min huvudvärk genom väggen. Det kommer mer updates senare, är nämligen full av inspiration och planer. 

 

Må gott

/Hanna

 

Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår

Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet

Och bara om jag vet att hon väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Idag känns huvudet tungt och kroppen likaså. Det är en förkylning på g som lurats med mig i några dagar tror jag, och mitt mående fysiskt har lurats med mig i veckor, utan att ha brutit ut. Jag har huvudvärk när jag vaknar och det känns som att jag har druckit så mycket sprit dagen innan, fast jag inte gjort det. Det var en lugn och fin dag igår i goda vänners lag som bestod av middag, hårfärgning och filmtittande. Riktigt trevligt och mysigt!

 

Värdet är mulet, det är varmt både inne och ute. Det verkar vara någon form av tvist utanför huset. Jag har lyssnat på diverse skrik och liknande i en timme nu ungefär. Tröttheten gör att jag inte ens kan höra vad som sägs, trots att det låter som att de står i mitt kök och skriker. Försöker bara med lite telepati tänka tanken att "det löser sig ska ni se, det löser sig". Skämt å sido. Det börjar tystna nu iallafall.

 

Jag hade önskat mig en långpromenad idag som en bra start på dagen. Men den får bli antingen ikväll eller imorgon. Går jag ut och går nu ligger jag nog nerbäddad hela helgen. Lite städning och annat pyssel ska göras, dock ska tvn få underhålla mig en stund till en början. Fasen hur man mår. Jag får till och med kämpa ut ord här idag. Har jag sprungit ett maratonlopp? 

 

Må gott

/Hanna

 

Klockan är 15:13 och jag ligger fortfarande i sängen och ser på film. Det vart en sån dag idag. Jag kom hem sent igår efter att ha varit på en storseans i Gävle med Pehr Trollsveden, som var helt fantastisk. Det vart mycket skratt, känslor och ett grymt utfört arbete av mediumet själv. Det fick mig att tänka att man inte alltid ska lyssna på alla andras åsikter, utan att man ska följa sin magkänsla mer och lita till sin inre röst. Jag gillar honom, mer nu än vad jag gjorde innan jag träffat honom. Jag blev väldigt inspirerad och fick tillbaka den energi som senaste veckorna varit väldigt långt bort ifrån mig. Nya tankar om framtiden, vad jag verkligen vill göra. Även fast det finns tusen, miljoner saker som jag vill göra med mitt liv, hinna med och uppleva, så måste man börja någonstans. Det känns faktiskt aningen tragiskt att jag har haft såna negativa tankar om mig själv och vad jag hittills ådstakommit i mitt liv. Jag har tittat för mycket på vad andra gjort, vad de har lyckats med, vad de har nått för mål, hur långt de kommit i livet. Jag är bara 20 år. Vad har jag bråttom med/till? Vissa tar studenten och slutar skolan när de är 20. Andra har  kanske inte gått i skolan vid den åldern. Andra kanske redan pluggar på högskola direkt efter studenten. Andra kanske klättrar i karriären på sitt arbete. 

 

Jag tog studenten när jag var 17 år. Det betyder att jag började i gymnasiet när jag var 14 år, vilket i sin tur betyder att jag gjorde mitt första preliminära val till gymnasiet när jag just fyllt 14. Vad vet jag då, 14 år gammal, vad jag vill gå i för skola? Inom vilken inrikting? Vad kan jag tänka mig att arbeta med/som? Jag gjorde det enkelt för mig och valde byggprogrammet. Det skulle troligtvis innebära jobb direkt efter studenten och nog hade jag alltid tyckt om att stå med en hammare i handen, bygga ihop egna små konstverk som fågelholkar och liknande, måla och tapetsera, att vara kreativ helt enkelt. Valet av gymnasiet är ingenting som jag ångrar, däremot vet jag nu med mig att det inte är något jag vill arbeta med - just nu. Jag vill jobba nära människor med min förmåga att hjälpa och läka som nog alltid funnits inom mig och det kan vara väldigt många olika yrken. Därför så har jag valt att börja studera i oktober på KomVux. Just nu står sjuksköterska högst upp på önskelistan av mål i livet och drömmar att förgylla. Men vad jag har lärt mig hittills i livet, är inte att man ska veta vad man vill bli när man blir stor, som liten. Man ska ha drömmar, och man ska vårda dem väl, inte skämmas. Oavsett om det handlar om att bli isprinsessa, skådespelare, busschaufför eller civilingenjör. Fortsätt dröm, det får man och det finns inga lagar som någonsin kan ta det ifrån dig. Utan drömmar kan framtiden bli svårare att tyda och målen allt mer suddiga. Tro på dig själv, tro på att du kan, för det kan du. 

 

Må gott

/Hanna

Hej!

 

Jag måste säga att känslan av ett nystädat hem är underbart, så just nu passar jag på och njuter med fönster och dörr öppen och släpper in ny frisk luft. Det har varit en okej dag hittils. Till kvällningen så blir det mycket bättre, för då ska jag iväg till Gävle, vilket jag verkligen ser fram emot. 

 

Idag har jag varit inne i stan och uträttat lite ärenden, det vill säga varit på skolan och hört efter lite info om hur det ser ut med skolböckerna eftersom betygssystemet ska vara helt och hållet ändrat. Tycker det verkar lite futtigt att de som man kan vända sig till inte ens vet hur det kommer att se ut. Nog för att de är studievägledare, men någon form av kommunikation borde det väl finnas mellan lärare/planering/syo osv. Än futtigare skulle ju vara om man inte kan använda en mattebok som är 2 år gammal på grund av detta. Jag har aldrig riktigt fattat deras system. Man ska söka sig in på skolan, vänta på besked, strula med CSN de som behöver, infinna sig på uppropningsdagen, träffa sin lärare och klass, och därefter får man veta hur det ser ut med böcker. Samtidigt som man blir utskickad ur kursen om man skulle missa/vara sjuk 2 lektioner irad. Det är rätt fascinerande. Men jag ser fram emot att gå i skolan endå. Det ska bli kul, och nyttigt. Framförallt bra eftersom att det ska bli väldigt svårt att få ut slutbetyg efter 2015. Jag får den där skolkänslan som, iallafall jag, alltid får när sommarlovet tar slut och hösten smyger sig på. Jag har alltid längtat till att börja i skolan, varenda år faktiskt. Sen att det är pest och pina dag 2 i skolan är väl en annan femma. Men just det där med att börja, det är något speciellt. 

Jag  har ännu inte fått något besked om jag kommit in. "Min" syo sa att jag var ute i god tid och att jag var grön och välkommen. Himla bra. Jag vet att jag kommer att läsa så jag har behörighet till de flesta högskolorna, och framförallt sjuksköterska som jag är sugen på att plugga till. Det blir vad man gör det till. Jag har säkert ändrat mig femton gånger innan det är dags att söka högskola. Men vad gör det om hundra år?

 

Må gott

/Hanna

 

"Jag ska bara röka upp det här paketet". "Jag ska bara röka den här sista cigaretten". "Jag har bara 2 paket kvar hemma som jag ska röka upp". Känns detta igen? Jag ska bara hör till Alfons underbara böcker. Om sanningen ska fram, vänner, så räcker det inte med att bara säga att man ska sluta röka, eller att bara tänka tanken på att sluta röka. Man måste också genomföra det, ge sig fan på det och bestämma sig för att det inte finns något annat alternativ än att bara sluta. Det är ingen som dömer dig för att du inte längre vill stå och ta den där klassiska ciggen med vännerna efter fikat, efter maten, på festen etc. Det är faktiskt bara du själv som är fördömande om du viker av din sluta-röka-väg vid något av dessa tillfällen. Det går att stå emot, det går att vara stark. Det handlar om att lura hjärnan. Kan jag, så kan du. Kan hon, så kan han. Kan dom, så kan vi!

 

Idag är det 3 veckor sedan jag bestämde mig för att sluta. Jag hade nog försökt mer gånger än mina fingrar räcker, men aldrig riktigt bestämt mig. Det har gått förvånansvärt bra denna gång. Jag använde nikotinplåster de första 3 dagarna, men de fick mig bara att må apa rent utsagt så jag körde på utan - och jag har klarat mig ända hit. Det finns stunder som man går i taket bokstavligen talat, och andra som man bara är så inställd på "vanor". För det är precis vad allt med rökning och snusning handlar om. Vanor. Att bryta mönster är bland det svåraste som finns. Men det går, oavsett vad det kan finnas för ursäkter.

Nu står jag här, 3 veckor senare, utan fusk och säkert något litet kilo extra. Men vad gör det? Hellre något extrakilo än att fortsätta röka. 

Så väcks så många känslor inom mig. Det är helt fantastiskt hur vi fungerar, och vilka skillnader det kan vara för varje årstid. Hösten är för mig enormt viktig och framförallt vacker. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte alls bubblade upp dussintals känslor inom mig när löven börjar falla, vindarna blir kallare och mörkret lägger sig snabbare om kvällen. När skolorna börjar och vardagen tar fart. Det mest beundransvärda med detta, är att det händer exakt likadant, exakt samtidigt och med exakt samma känslor - varje år. Det är som att spola tillbaka tiden. Gamla minnen dyker upp i huvudet. Framförallt från när jag bodde tillsammans med min familj på landet, i Böle. När vi hade alla möjliga sorters djur, alltifrån kossor till grisar, höns, getter, illrar, katter, hundar, hästar och alla andra djur vi haft. Det är speciellt en känsla som sitter så långt inne, men är så otroligt nära så att man nästan kan ta på den. Det handlar om ett speciellt minne, som för mig betyder enormt mycket. Det är när jag går emellan vårat hus och vårat stall, eller när jag är ute och rider på höstkvällen i mörkret och vinden är väldigt stark men samtidigt skön. Det är när hovarna hörs galopperandes efter grusvägen som allt annat tystnar. Ingenting annat existerar just för stunden. Jag upplever detta om och om igen, och det är jag evigt tacksam för!

 

Idag har jag skruvat ihop en ny byrå som står i hallen så fint. Den fylls snart upp med vantar, mössor, halsdukar och allt därtill som behövs när hösten och snart vintern knackar på dörren, frivilligt eller ofrivilligt. Tvättmaskinen går för fullt i tvättstugan. Tjockare kläder ska fram, tvättas upp och sorteras i lägenheten. De somriga, "lätta" kläderna ska så småningom flyttas ut i förrådet. Ny plats ska göras för allt. Jag har köpt tre par nya höst/vinter skor och lite nytt och fräscht ifrån IKEA i helgen. Sånt som behövs helt enkelt. Och för att inte tala om alla underbara blockljus, doftljus, stenar, lyktor som jag pysslat med senaste tiden. Det finns inte mycket som klår underbara dofter av ljus, i höstmörkret, i olika former, färger, dofter och sken. Med andra ord så pryds det vackert i min lilla lya idag och jag bara njuter. Njuter av att bli lurad utav självaste solen som strålar så starkt igenom fönstret med sin värme, som inte alls är densamma när jag går utanför dörren.

Katterna har frispel, det är väl samma visa för dem som för oss vid årstider. De finner inte ens frid till att vara ute idag utan att bråka. Så de bråkar med mig istället, klöser på de saker de absolut inte får klösa på. River där det inte får rivas och springer extra mycket bara-för-att. Mina katter har pondus, enorma personligheter och är så lätta att läsa så det är roligt. Mina fina.

 

Jag har förresten skaffat mig en ny design nu - igen. Den här gillade jag mycket. Den är härlig, enkel men stilren.

 

Må gott!

/Hanna