Idag känns huvudet tungt och kroppen likaså. Det är en förkylning på g som lurats med mig i några dagar tror jag, och mitt mående fysiskt har lurats med mig i veckor, utan att ha brutit ut. Jag har huvudvärk när jag vaknar och det känns som att jag har druckit så mycket sprit dagen innan, fast jag inte gjort det. Det var en lugn och fin dag igår i goda vänners lag som bestod av middag, hårfärgning och filmtittande. Riktigt trevligt och mysigt!

 

Värdet är mulet, det är varmt både inne och ute. Det verkar vara någon form av tvist utanför huset. Jag har lyssnat på diverse skrik och liknande i en timme nu ungefär. Tröttheten gör att jag inte ens kan höra vad som sägs, trots att det låter som att de står i mitt kök och skriker. Försöker bara med lite telepati tänka tanken att "det löser sig ska ni se, det löser sig". Skämt å sido. Det börjar tystna nu iallafall.

 

Jag hade önskat mig en långpromenad idag som en bra start på dagen. Men den får bli antingen ikväll eller imorgon. Går jag ut och går nu ligger jag nog nerbäddad hela helgen. Lite städning och annat pyssel ska göras, dock ska tvn få underhålla mig en stund till en början. Fasen hur man mår. Jag får till och med kämpa ut ord här idag. Har jag sprungit ett maratonlopp? 

 

Må gott

/Hanna

 

Klockan är 15:13 och jag ligger fortfarande i sängen och ser på film. Det vart en sån dag idag. Jag kom hem sent igår efter att ha varit på en storseans i Gävle med Pehr Trollsveden, som var helt fantastisk. Det vart mycket skratt, känslor och ett grymt utfört arbete av mediumet själv. Det fick mig att tänka att man inte alltid ska lyssna på alla andras åsikter, utan att man ska följa sin magkänsla mer och lita till sin inre röst. Jag gillar honom, mer nu än vad jag gjorde innan jag träffat honom. Jag blev väldigt inspirerad och fick tillbaka den energi som senaste veckorna varit väldigt långt bort ifrån mig. Nya tankar om framtiden, vad jag verkligen vill göra. Även fast det finns tusen, miljoner saker som jag vill göra med mitt liv, hinna med och uppleva, så måste man börja någonstans. Det känns faktiskt aningen tragiskt att jag har haft såna negativa tankar om mig själv och vad jag hittills ådstakommit i mitt liv. Jag har tittat för mycket på vad andra gjort, vad de har lyckats med, vad de har nått för mål, hur långt de kommit i livet. Jag är bara 20 år. Vad har jag bråttom med/till? Vissa tar studenten och slutar skolan när de är 20. Andra har  kanske inte gått i skolan vid den åldern. Andra kanske redan pluggar på högskola direkt efter studenten. Andra kanske klättrar i karriären på sitt arbete. 

 

Jag tog studenten när jag var 17 år. Det betyder att jag började i gymnasiet när jag var 14 år, vilket i sin tur betyder att jag gjorde mitt första preliminära val till gymnasiet när jag just fyllt 14. Vad vet jag då, 14 år gammal, vad jag vill gå i för skola? Inom vilken inrikting? Vad kan jag tänka mig att arbeta med/som? Jag gjorde det enkelt för mig och valde byggprogrammet. Det skulle troligtvis innebära jobb direkt efter studenten och nog hade jag alltid tyckt om att stå med en hammare i handen, bygga ihop egna små konstverk som fågelholkar och liknande, måla och tapetsera, att vara kreativ helt enkelt. Valet av gymnasiet är ingenting som jag ångrar, däremot vet jag nu med mig att det inte är något jag vill arbeta med - just nu. Jag vill jobba nära människor med min förmåga att hjälpa och läka som nog alltid funnits inom mig och det kan vara väldigt många olika yrken. Därför så har jag valt att börja studera i oktober på KomVux. Just nu står sjuksköterska högst upp på önskelistan av mål i livet och drömmar att förgylla. Men vad jag har lärt mig hittills i livet, är inte att man ska veta vad man vill bli när man blir stor, som liten. Man ska ha drömmar, och man ska vårda dem väl, inte skämmas. Oavsett om det handlar om att bli isprinsessa, skådespelare, busschaufför eller civilingenjör. Fortsätt dröm, det får man och det finns inga lagar som någonsin kan ta det ifrån dig. Utan drömmar kan framtiden bli svårare att tyda och målen allt mer suddiga. Tro på dig själv, tro på att du kan, för det kan du. 

 

Må gott

/Hanna

Hej!

 

Jag måste säga att känslan av ett nystädat hem är underbart, så just nu passar jag på och njuter med fönster och dörr öppen och släpper in ny frisk luft. Det har varit en okej dag hittils. Till kvällningen så blir det mycket bättre, för då ska jag iväg till Gävle, vilket jag verkligen ser fram emot. 

 

Idag har jag varit inne i stan och uträttat lite ärenden, det vill säga varit på skolan och hört efter lite info om hur det ser ut med skolböckerna eftersom betygssystemet ska vara helt och hållet ändrat. Tycker det verkar lite futtigt att de som man kan vända sig till inte ens vet hur det kommer att se ut. Nog för att de är studievägledare, men någon form av kommunikation borde det väl finnas mellan lärare/planering/syo osv. Än futtigare skulle ju vara om man inte kan använda en mattebok som är 2 år gammal på grund av detta. Jag har aldrig riktigt fattat deras system. Man ska söka sig in på skolan, vänta på besked, strula med CSN de som behöver, infinna sig på uppropningsdagen, träffa sin lärare och klass, och därefter får man veta hur det ser ut med böcker. Samtidigt som man blir utskickad ur kursen om man skulle missa/vara sjuk 2 lektioner irad. Det är rätt fascinerande. Men jag ser fram emot att gå i skolan endå. Det ska bli kul, och nyttigt. Framförallt bra eftersom att det ska bli väldigt svårt att få ut slutbetyg efter 2015. Jag får den där skolkänslan som, iallafall jag, alltid får när sommarlovet tar slut och hösten smyger sig på. Jag har alltid längtat till att börja i skolan, varenda år faktiskt. Sen att det är pest och pina dag 2 i skolan är väl en annan femma. Men just det där med att börja, det är något speciellt. 

Jag  har ännu inte fått något besked om jag kommit in. "Min" syo sa att jag var ute i god tid och att jag var grön och välkommen. Himla bra. Jag vet att jag kommer att läsa så jag har behörighet till de flesta högskolorna, och framförallt sjuksköterska som jag är sugen på att plugga till. Det blir vad man gör det till. Jag har säkert ändrat mig femton gånger innan det är dags att söka högskola. Men vad gör det om hundra år?

 

Må gott

/Hanna

 

"Jag ska bara röka upp det här paketet". "Jag ska bara röka den här sista cigaretten". "Jag har bara 2 paket kvar hemma som jag ska röka upp". Känns detta igen? Jag ska bara hör till Alfons underbara böcker. Om sanningen ska fram, vänner, så räcker det inte med att bara säga att man ska sluta röka, eller att bara tänka tanken på att sluta röka. Man måste också genomföra det, ge sig fan på det och bestämma sig för att det inte finns något annat alternativ än att bara sluta. Det är ingen som dömer dig för att du inte längre vill stå och ta den där klassiska ciggen med vännerna efter fikat, efter maten, på festen etc. Det är faktiskt bara du själv som är fördömande om du viker av din sluta-röka-väg vid något av dessa tillfällen. Det går att stå emot, det går att vara stark. Det handlar om att lura hjärnan. Kan jag, så kan du. Kan hon, så kan han. Kan dom, så kan vi!

 

Idag är det 3 veckor sedan jag bestämde mig för att sluta. Jag hade nog försökt mer gånger än mina fingrar räcker, men aldrig riktigt bestämt mig. Det har gått förvånansvärt bra denna gång. Jag använde nikotinplåster de första 3 dagarna, men de fick mig bara att må apa rent utsagt så jag körde på utan - och jag har klarat mig ända hit. Det finns stunder som man går i taket bokstavligen talat, och andra som man bara är så inställd på "vanor". För det är precis vad allt med rökning och snusning handlar om. Vanor. Att bryta mönster är bland det svåraste som finns. Men det går, oavsett vad det kan finnas för ursäkter.

Nu står jag här, 3 veckor senare, utan fusk och säkert något litet kilo extra. Men vad gör det? Hellre något extrakilo än att fortsätta röka. 

Så väcks så många känslor inom mig. Det är helt fantastiskt hur vi fungerar, och vilka skillnader det kan vara för varje årstid. Hösten är för mig enormt viktig och framförallt vacker. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte alls bubblade upp dussintals känslor inom mig när löven börjar falla, vindarna blir kallare och mörkret lägger sig snabbare om kvällen. När skolorna börjar och vardagen tar fart. Det mest beundransvärda med detta, är att det händer exakt likadant, exakt samtidigt och med exakt samma känslor - varje år. Det är som att spola tillbaka tiden. Gamla minnen dyker upp i huvudet. Framförallt från när jag bodde tillsammans med min familj på landet, i Böle. När vi hade alla möjliga sorters djur, alltifrån kossor till grisar, höns, getter, illrar, katter, hundar, hästar och alla andra djur vi haft. Det är speciellt en känsla som sitter så långt inne, men är så otroligt nära så att man nästan kan ta på den. Det handlar om ett speciellt minne, som för mig betyder enormt mycket. Det är när jag går emellan vårat hus och vårat stall, eller när jag är ute och rider på höstkvällen i mörkret och vinden är väldigt stark men samtidigt skön. Det är när hovarna hörs galopperandes efter grusvägen som allt annat tystnar. Ingenting annat existerar just för stunden. Jag upplever detta om och om igen, och det är jag evigt tacksam för!

 

Idag har jag skruvat ihop en ny byrå som står i hallen så fint. Den fylls snart upp med vantar, mössor, halsdukar och allt därtill som behövs när hösten och snart vintern knackar på dörren, frivilligt eller ofrivilligt. Tvättmaskinen går för fullt i tvättstugan. Tjockare kläder ska fram, tvättas upp och sorteras i lägenheten. De somriga, "lätta" kläderna ska så småningom flyttas ut i förrådet. Ny plats ska göras för allt. Jag har köpt tre par nya höst/vinter skor och lite nytt och fräscht ifrån IKEA i helgen. Sånt som behövs helt enkelt. Och för att inte tala om alla underbara blockljus, doftljus, stenar, lyktor som jag pysslat med senaste tiden. Det finns inte mycket som klår underbara dofter av ljus, i höstmörkret, i olika former, färger, dofter och sken. Med andra ord så pryds det vackert i min lilla lya idag och jag bara njuter. Njuter av att bli lurad utav självaste solen som strålar så starkt igenom fönstret med sin värme, som inte alls är densamma när jag går utanför dörren.

Katterna har frispel, det är väl samma visa för dem som för oss vid årstider. De finner inte ens frid till att vara ute idag utan att bråka. Så de bråkar med mig istället, klöser på de saker de absolut inte får klösa på. River där det inte får rivas och springer extra mycket bara-för-att. Mina katter har pondus, enorma personligheter och är så lätta att läsa så det är roligt. Mina fina.

 

Jag har förresten skaffat mig en ny design nu - igen. Den här gillade jag mycket. Den är härlig, enkel men stilren.

 

Må gott!

/Hanna