"Jag ska bara röka upp det här paketet". "Jag ska bara röka den här sista cigaretten". "Jag har bara 2 paket kvar hemma som jag ska röka upp". Känns detta igen? Jag ska bara hör till Alfons underbara böcker. Om sanningen ska fram, vänner, så räcker det inte med att bara säga att man ska sluta röka, eller att bara tänka tanken på att sluta röka. Man måste också genomföra det, ge sig fan på det och bestämma sig för att det inte finns något annat alternativ än att bara sluta. Det är ingen som dömer dig för att du inte längre vill stå och ta den där klassiska ciggen med vännerna efter fikat, efter maten, på festen etc. Det är faktiskt bara du själv som är fördömande om du viker av din sluta-röka-väg vid något av dessa tillfällen. Det går att stå emot, det går att vara stark. Det handlar om att lura hjärnan. Kan jag, så kan du. Kan hon, så kan han. Kan dom, så kan vi!

 

Idag är det 3 veckor sedan jag bestämde mig för att sluta. Jag hade nog försökt mer gånger än mina fingrar räcker, men aldrig riktigt bestämt mig. Det har gått förvånansvärt bra denna gång. Jag använde nikotinplåster de första 3 dagarna, men de fick mig bara att må apa rent utsagt så jag körde på utan - och jag har klarat mig ända hit. Det finns stunder som man går i taket bokstavligen talat, och andra som man bara är så inställd på "vanor". För det är precis vad allt med rökning och snusning handlar om. Vanor. Att bryta mönster är bland det svåraste som finns. Men det går, oavsett vad det kan finnas för ursäkter.

Nu står jag här, 3 veckor senare, utan fusk och säkert något litet kilo extra. Men vad gör det? Hellre något extrakilo än att fortsätta röka.