Här var det dammigt må tro. Jag har varit i ett litet tvivel med skrivandet och fått för mig att om jag delar med mig för mycket av mina planer och drömmar så slår det inte in och blir som jag önskar. Därför, har det blivit två dm damm om inte mer. Samtidigt som jag vet att jag behöver skriva, för så funkar jag.

Det går sakta men säkert framåt med planerna på flytt utomlands i höst/vinter. Men så börjar jag vela igen, och undrar om jag verkligen ska göra det? Slår mig själv i skallen och försöker intyga mig själv att det är klart att jag ska! Så överväger jag, bra och dåligt. Vad försvinner, vad glöms, vad stannar hemma, vad väntar, vad händer, vart slutar det hela? Det är väl klart jag ska iväg. På ett eller annat vis, så vet jag att jag har förmågan att fullfölja mina drömmar och planer hur galna de än må se ut. Det handlar om att våga, att bita i äpplet och att inte försöka både äta kakan och ha den kvar. Det blir lite schizofrent kan jag tycka. Jag är en sån människa som haft hundratals drömmar som ändrats från måndagens dröm om att bli läkare, till tisdagens dröm om att åka och jobba som volontär. Jag kan nästan svära på att det inte finns något yrke jag inte har funderat på. Tokigt? Tycker inte jag. Bara lite svårare att bryta sig loss därifrån när man väl får chanserna som så sällan kan komma. Jag vet att jag kan.

Så mitt i allt så snurrar hjärnkontoret mer än någonsin. Vad passande Hanna, vad fint. Därför kände jag att jag skulle skriva just denna stund, just idag. Jag är på bråkhumör, jag har redan haft diskussioner med Hudiksvallsbostäder. Inte för att jag siktar på ett nästa offer, men fasen vad tröttsamt det är i omgångar. Bråkhumör för att saker och ting inte riktigt går som jag vill att de ska. Eller för att jag vet att vissa saker inte alls är rättvisa gentemot mig själv. BLÄ! Så här sitter jag. Jag ska flytta ut om en månad, lämna denna fina lägenhet där jag ioförsig inte ens trivs. Till vad? Hade någon frågat mig för en månad sen hade jag sagt att det löser sig! Det är väl klart att det löser sig på ett eller annat vis, men nu börjar det bränna i knutarna när det är så nära. Jag har ingen bostad klar som väntar på mig om en månad, däremot har jag två katter som inte kan åka omkring i mina väskor som jag bestämt mig för att göra. Mitt i allt har jag alltså funderat på att skaffa en ny lägenhet, men tänk om jag åker då? Om två månader? Fan vad ovärt. Fast å andra sidan.. Mina hjärtan har ett hem snart, och jag ska räta ut alla knutar om det så behövs tvång för att kunna bestämma sig eller inte.

Tänk om jag kommer iväg och något kommer in i mitt liv innan?