Ikväll hände någonting som jag har längtat så länge efter. Något som bara händer allt mer sällan nu förtiden. Jag kan inte bedöma exakt hur länge det varar, tidsmässigt. Det kan variera från gång till gång. Det enda jag vet för stunden är att om jag hade förmågan att slita fram en dator och börja skriva exakt där jag stog, så skulle jag. Det är som magi. Jag vill skriva. Jag tycker om mig själv mer just den här stunden, jag lyssnar på min inre röst och jag blir än mer inspirerad än annars. Saker som kan kännas så långt borta är plötsligt inom räckhåll. Man kan nästan ta på alla känslor. Vidröra tankarna med önskan om att de ska sitta kvar tills jag har datorn framför mig. Fasen att det ska ta slut för fort. 

Jag satte mig på bussen 22:15 ikväll för att ta mig hem ifrån stan. Som vanligt åkte lurarna i öronen och jag lyssnade väl på de låtar som jag oftast gör. Även dom varierar. Jag har min lilla lista på några låtar som får kallas mina favoriter som håller samma mått i några veckor. Ibland ändrar jag bara blandningen på dom och börjar med den sista låten istället för den jag brukar slå igång först. Efter att jag tycker mig ha lyssnat klart på dessa mina favoriter så byts dom ut mot nya som får klinga i lurarna de nästkommande veckorna. Hur som haver. Jag märker allt mer hur mycket jag uppskattar att bara vara jag. Att vara i lugn och ro, ensam. Världen vi lever i idag tillåter inte orealistiska drömmar. Det finns gränser till allt och tar man ett steg över denna gräns så kan man anses som konstig. Jag är trött på att vara vanlig. Förut cirkulerade det tankar inom mig som sa att jag ville flytta utomlands, arbeta som au-pair eller kanske som bartender om man kom in på en sådan 3-4 veckors kurs. I en annan tanke och dröm såg jag mig dra in multum med pengar i Norge i någon månad. Jag ville sticka ut och trodde att det var till min egen fördel, för så resonerar jag vad det gäller val. Kanske inte förut, men jag lärde mig att se till mitt eget bästa och göra saker som jag tycker om att göra, göra val för mig själv utan att vara egoistisk. Där finns också en gräns. Tänker du för mycket på dig själv, tänker du två gånger istället för en, rår du om dig själv och vill ditt eget bästa så är du egoistisk. FEL.

Hur som haver så kom den här stunden av nästan som magi. Det är bara jag som sitter på bussen sista sträckan. Jag har ändrat i min lilla musiklista och sätter igång en låt som stod mig varmt om hjärtat för några månader sen. Först nu förstår jag budskapet i den, vilket jag använde mig av i den här stunden i mötet med mig och mig själv. Med mina drömmar och tankar. Istället för att göra allt pang på, varför inte ta det lugnt? En dag i taget är enklare sagt än gjort. Men om man tänker på meningen med det, hur känns det då? Tusen tankar virrade i huvudet, men inte såna där jobbiga utan sköna tankar, inte tunga som liksom kan vara ivägen. Det kändes bra. Mitt i allt vinkade jag av busschauffören, sa hej då och gick hemåt. Det var kallt och nog blåste det lite allt. Från ingenstans jämförde jag sommaren med ikväll och la märke till hur mörkt det blir nu om kvällen. Det här med att promenera ensam i mörker har nog aldrig varit min grej, men det funkar alltid när dessa stunder uppkommer. Jag hade min egen skugga gåendes bredvid mig, bara det lättade på rädslan. Dumförklarade mig själv lite mitt i alla funderingar kring framtiden, vad jag vill göra just nu, vad jag tycker om i mitt liv nu, hur jag har tagit mig hit och så vidare. Så kom jag på mig själv med att skaka på huvudet och le åt mig själv. Vände blicken som totalt fokuserar på att se min vän till skugga bredvid mig och tittade upp mot himmelen när jag återigen tänkte på hur mörkt och kallt det var. Tänk att det snart kommer snö och julafton. Klurade ut en julklapp till min storebror på bara det korta ögonblicket tills jag stirrar upp mot stjärnorna. Det lyste klarare än någonsin kändes det som. Jag började le. Allting kändes så bra och jag var definitivt inte ensam. Det var som att när jag såg upp på alla dessa stjärnor som sträckte sig över hela den mörka himmelen hur jag än vände på huvudet och kollade åt olika håll så fanns det inte en chans i världen att jag kunde tänka någon tanke på att jag var ensam. Skrattade till och skakade lite på huvudet samtidigt som jag korsade vägen för att byta sida där trottoaren slutar.  Kan det verkligen kännas så magiskt som i just den stunden? Att vara nöjd med vad man har och kunna glädjas åt det. Förmågan att uppskatta sig själv och de som finns ikring just mig. Att kunna acceptera det som varit och det som är, sig själv och just min plats i livet på jorden. Här vandrar jag mina egna fotsteg och formar sakta mitt liv. Det finns bara en person som kan forma mina fotspår, och det är jag. Det handlar inte om att aldrig falla, utan att resa sig efter varje fall. Att fortsätta se framåt även fast det är jobbigt. För vad kan jag veta vad jag gör om 10 år? Om 20? Om 40? Man får kliva över de osynliga gränserna och prova. Prova gå sin egen väg, att kanske sticka ut, för tänk vad tråkigt det skulle vara om alla var likadana. 

 

Må gott

/Hanna