Man lär som man lever, och man lever som man lär!
Har snart avverkat min sista semesterdag. Imorgon återgår jag till de vanliga rutinerna och dagsrytmen skulle jag kanske ha gjort något drastiskt med. Det ska bli skönt att börja jobba igen. Faktiskt.
Jag satt här igårkväll och skrev, suddade ut, skrev om, suddade ut och slutligen blev det röda korset uppe i det högra hörnet det enda alternativet. Jag bara vräkte ur mig allt mellan himmel och jord. Jag blir sån ibland, önskar bara att jag skrev oftare. Att skriva passar mig perfekt. Utan några krav, det är fritt fram. Det är mina ord som jag kan forma precis hur jag vill. Man kan välja att skriva om ingenting, eller allting. När jag var liten så skrev jag så ofta. Jag minns en pjäs jag skrev, när jag gick i lågstadiet. Jag tror att den var runt 10-15 a4 sidor och den visades upp för alla föräldrar, syskon och lärare till och med.
Det är så enkelt att låta det rinna över och ibland vill man inte prata heller. Ibland kommer jag på mig själv hur mycket jag saknar att skriva och hur mycket jag faktiskt behöver det. Liksom att promenera. Bara rensa ur kropp och själ, sinne. Samtidigt kommer jag på mig själv hur många gånger jag sagt till mig själv att nu ska jag skriva varenda dag. Det är nog inte det som är det viktigaste. I omgångar, ja, kanske. Däremot att man tar den tiden som behövs, när man väl sätter sig ner för att skriva. När man skriver på en enkel blogg, så räcker det för mig att bara släppa allt, och vad "andra skulle tycka". Här kan jag andas och få ur mig.
Det har varit en konstig sommar hittills. Jag är ovanligt trött och orkeslös i omgångar. Vädret verkar ha varit detsamma. Väldigt upp och ner, slukat energin av var och varannan människa och jag längtar bara efter åska. Jag kan helt ärligt säga att jag hört en enda åsksmäll i år. Är det så konstigt att man själv åker med i berg-och-dalbanan? Energin kommer tillbaka, det är så mycket som händer i kring nu. Väljer att se det positiva i saker och ting jag stöter på i livet. Man lär som man lever, och man lever som man lär!
Nu ska jag unna mig själv något alldeles speciellt.
With love,
Hanna
Jag satt här igårkväll och skrev, suddade ut, skrev om, suddade ut och slutligen blev det röda korset uppe i det högra hörnet det enda alternativet. Jag bara vräkte ur mig allt mellan himmel och jord. Jag blir sån ibland, önskar bara att jag skrev oftare. Att skriva passar mig perfekt. Utan några krav, det är fritt fram. Det är mina ord som jag kan forma precis hur jag vill. Man kan välja att skriva om ingenting, eller allting. När jag var liten så skrev jag så ofta. Jag minns en pjäs jag skrev, när jag gick i lågstadiet. Jag tror att den var runt 10-15 a4 sidor och den visades upp för alla föräldrar, syskon och lärare till och med.
Det är så enkelt att låta det rinna över och ibland vill man inte prata heller. Ibland kommer jag på mig själv hur mycket jag saknar att skriva och hur mycket jag faktiskt behöver det. Liksom att promenera. Bara rensa ur kropp och själ, sinne. Samtidigt kommer jag på mig själv hur många gånger jag sagt till mig själv att nu ska jag skriva varenda dag. Det är nog inte det som är det viktigaste. I omgångar, ja, kanske. Däremot att man tar den tiden som behövs, när man väl sätter sig ner för att skriva. När man skriver på en enkel blogg, så räcker det för mig att bara släppa allt, och vad "andra skulle tycka". Här kan jag andas och få ur mig.
Det har varit en konstig sommar hittills. Jag är ovanligt trött och orkeslös i omgångar. Vädret verkar ha varit detsamma. Väldigt upp och ner, slukat energin av var och varannan människa och jag längtar bara efter åska. Jag kan helt ärligt säga att jag hört en enda åsksmäll i år. Är det så konstigt att man själv åker med i berg-och-dalbanan? Energin kommer tillbaka, det är så mycket som händer i kring nu. Väljer att se det positiva i saker och ting jag stöter på i livet. Man lär som man lever, och man lever som man lär!
Nu ska jag unna mig själv något alldeles speciellt.
With love,
Hanna
Kommentarer
Trackback
