Sitter på bussen nu påväg bort från Hudik, ska bli jävligt skönt. Får se när Hazzan återvänder home again, märks väl..

Har inte så mycket att skriva egentligen. Känner mig rätt tom på ord överhuvudtaget. Det är som det är. Life is a bitch and then you die, ungefär.

Det är inte alltid så lätt att ta tjuren i hornen och vara stark fast det är det enda man vill, önskar och hoppas man kan vara. Tillslut tar det stopp och det har det gjort nu. Har aldrig behövt mig själv förut i mitt liv, aldrig brytt mig om mig själv och kommer inte att göra heller. Behöver bara luft, behöver få andas ett tag. Därför, mina vänner, om ni nu skulle läsa detta, så skulle ni inte förstå men ni skulle veta. Det får räcka så.